Försöka

Valde att försöka åka hem två dygn nu över nyår istället för ett som var tänkt från början. Igår kväll var skitjobbigt, i morse möjligtvis lite bättre. Tog en promenad med grannen och fick lite frisk luft i alla fall, och såklart lite skitsnackande.
 
I eftermiddag ska jag till frisören. Nu är jag trött på det här långa håret. Nu ska det bort! Vi får väl se hur det blir. Dottern har i alla fall konstaterat att jag inte blir en kille om jag har kort hår. Sötunge.
 
Nu ska jag försöka göra dagen så bra som möjligt. Imorgon är det tillbaka kl 12 som gäller.
 
Gott nytt år på er! 2014 måste bli ett bättre år än 2013. Punkt.
| | Kommentera |

Från början

Kanske dags att berätta hur allt det här började. 

När jag var liten så bråkades det mycket hemma. Mina föräldrar skrek på varandra, och på oss barn. Inte alls ovanligt att man fick sitta på sitt rum några timmar om man gjort något "dumt" Jag har aldrig hört mina föräldrar säga att dom älskar mej. Dom har haft enorma krav om bra skolresultat, att se bra ut, och att hålla vikten. Varje kilo hit eller dit har kommenterats. Även nu i vuxen ålder.

Någon gång i mitten av gymnasiet började jag skolka, mycket. Jag gick på dom lektioner jag gillade. Att vara liten och söt kommer man långt med så jag har bra gymnasiebetyg trots skolkandet.  Jag mådde sämre och sämre, vi bråkade massor hemma. Ingen såg till att jag fick hjälp. Jag vägde då 48 kg till mina 169 cm.

Några veckor innan studenten kallade en av mina lärare in mej på sitt kontor. Frågade hur jag egentligen mådde. Jag var ärlig och han körde mej ner till psykakuten. Tvångsinläggning med extravak. Jag hade alltså bestämt när, var och hur jag skulle ta livet av mej.

Mina föräldrar tyckte att det var pinsamt och obekvämt för DOM att jag var inlagd. Efter fem dagars tvångsvård släpptes jag hem med mediciner.

Samma sommar blev jag utkastad hemifrån. Jobbigt med allt bråk tyckte dom. Djupt deprimerad, egen lägenhet och massor med alkohol. Självdestruktivt som satan.

En natt på väg hem efter festande blev jag våldtagen av en främmande man. Hur jag sen tog mej hem har jag ingen aning om. Jag duschade i timmar och kände att allt var mitt fel. 

Träffade en kille som visade sig vara en riktig idiot. Han slogs, tvingade till sig sex och misshandlade mej även psykiskt. Efter sex månader lyckades jag på något vis ta mej ur det där. Helt knäckt. 

Ännu djupare depression, ätstörningar och olika förhållanden. Träffade en trevlig kille, flyttade med honom till Stockholm. Inte lycklig men i min värld var ju deprimerad normaltillståndet. Efter några år träffade jag sen mannen jag nu är gift med.

Det har gått 17 år sen jag började må riktigt dåligt. Halva mitt liv. I juni kraschade det totalt. Jag sökte hjälp, och hamnade efter några rundor på psykakuten här på slutenvården i september. Efter tre veckor åkte jag hem. Medicinbytena har avlöst varandra. Jag har en bra öppenvårdsläkare, men ingen psykolog utan bara en stödperson att prata med.

Två kämpiga månader hemma, och sen var jag tillbaka här. Nu har jag mediciner som funkar. Tre av dom fem jag äter nu är sjukt beroendeframkallande. Vad gör man? Liv eller död liksom? Efter fem veckor här skrivs jag nog ut på torsdag. Kontakten med öppenvården fortsätter. Remiss skickad för DBT. Verkar vara långa kötider. Vad händer tills dess?  

Jag tar med mig dom diagnoser jag fått med en massa frågor. Framför allt, är dom ärftliga? Hur ska dom behandlas? DBTn är ju för Emotionell Instabil personlighetsstörning (borderline) Dom övriga då? Social fobi, ångest, panikångest, depressionen och den fobiska/undvikande personlighetsstörningen. 


Mediciner | | 4 kommentarer |

Jobbigt

Nu när jag (förhoppningsvis) är klar här om ett par dagar så är det dags att börja säga hejdå till personal jag verkligen gillar. Ganska jobbigt faktiskt. Eller skitjobbigt om jag ska vara ärligt.
Slutenvård | | Kommentera |
Upp